Definição e significado de Gransångare

Från Wikipedia

Gransångare (Phylloscopus collybita) är en liten fågelart, en tätting, som tillhör familjen Phylloscopidae och som tidigare placerades i familjen sångare. Den är vanlig och utbredd och häckar i öppen skogsmark i större delen i Europa och kring Medelhavet samt i Sibirien.

Denna flyttfågel övervintrar i södra och västra Europa, södra Asien och norra Afrika. Den är grönbrun på ovansidan och benvit på undersidan. Släktet har ett antal underarter, av vilka några numera behandlas som egna arter. Honan bygger ett kupformigt bo på marken, och tar det största ansvaret för att ruva och utfodra ungarna, medan hanen har liten inblandning i bobygget, men försvarar sitt revir mot rivaler och attackerar potentiella predatorer.

Gransångaren är en insektsätande fågel som utsätts för predation av däggdjur som katter och mårddjur, samt fåglar, särskilt rovfåglar av släktet egentliga hökar. Den kan också drabbas av yttre eller inre parasiter. På grund av dess stora utbredning och population är dess status säker.

Taxonomi

Den brittiske naturforskaren Gilbert White var en av de första att åtskilja de till utseendet liknande arterna, lövsångare och grönsångare. Han skilde dem åt genom deras sånger och presenterade sina observationer 1789 i The Natural History and Antiquities of Selborne.^[2] Gransångaren beskrevs dock första gången formellt som Sylvia collybita av den franske ornitologen Louis Vieillot 1817 i hans Nouvelle Dictionnaire d'Histoire Naturelle.^[3]

Släktet Phylloscopus, som beskrevs av den tyske zoologen Heinrich Boie 1826, innehåller omkring 50 arter små insektsätande sångare som antingen är grönaktiga eller bruna på ovansidan, och gulaktiga, benvita eller mattgula på undersidan. Släktet placerades tidigare inom familjen sångare (Sylviidae), men urskiljs nu som den separata familjen Phylloscopidae.^[4]

Utifrån skillnader i morfologi, läte och genetisk data så påbörjades en diskussion under senare delan av 1990-talet huruvida den dåvarande artindelningen av gransångare inte egentligen bestod av ett flertal arter.^[5][6] 2003 meddelade Sveriges ornitologiska förening att dåvarande arten gransångare skulle delas upp i fyra arter, varav den europeisk/sibiriska gransångaren i sin tur skulle delas upp i tre underarter. De fyra arterna och underarterna är idag:

• gransångare (Phylloscopus collybita) - häckar i Europa och Sibirien.
  • Ph. c. collybita - häckar i Europa och upp i södra Sverige.
  • Ph. c. abientus - häckar i norra Fennoskandia och är den talrikaste av de två underarterna i Sverige.
  • Ph. c. tristis - häckar i Sibirien.
• kanariegransångare (Phylloscopus canariensis) - häckar på Kanarieöarna.
• iberisk gransångare (Phylloscopus ibericus) - häckar främst på Iberiska halvön.
• berggransångare (Phylloscopus sindianus) - häckar i sydvästra Asien.

Läs mer om dessa taxa i stycket om utbredning.

Gransångarens närmaste släktingar, utöver de taxa som tidigare kategoriserades som dess underarter, tillhör en grupp sångare som även de saknar ränder på hjässan, gul gump eller tydliga vingband. Några av dessa är lövsångare, bergsångare, grönsångare och dvärgsångare.^[7]

Det pågår forskning kring gransångarkomplexet och olika taxonomer har olika åsikter om hur arterna i detta släkte ska klassificeras.

Utseende, läte och fältkännetecken

Gransångaren är en liten, satt, 10–12 centimeter lång fågel. Hanen väger 7–8 gram, och honan 6–7 gram. Adult fågel i vårdräkt av nominatformen P. c. collybita har en matt brungrön ovansida, benvit undersida som blir gulaktig på sidorna, och ett kort vitaktigt ögonbrynsstreck. Den har mörka ben och smal mörk näbb, och kort handpenneprojektion (handpennornas utsträckning utanför den slutna vingen). När fjäderdräkten slits blir den mattare och brunare, och det gula på sidorna tenderar att gå förlorat, men efter häckningssäsongen sker en utdragen fullständig ruggning före flyttningen.^[8]

En just flygfärdig juvenil är brunare på ovansidan än den adulta fågeln och har en gulvit undersida. Den ruggar omkring 10 veckor efter att den fått sin första fjäderdräkt och efter ruggningen har den, precis som den adulta efter ruggningen, klarare och grönare ovansida och blekare ögonbrynsstreck.^[8]

Gransångaren kan vara svår att få syn på då den ofta håller sig dold i buskar och träd, där den ofta rastlöst flaxar eller hoppar omkring. Den kan komma nära om man lockar på den med inspelat gransångarläte.

Se vidare Underarternas utbredning, morfologiska skillander och läte.

Läte

Gransångaren börjar sjunga mycket tidigt på våren,^[9] och urskiljs lätt då sången består av en- eller tvåstaviga toner i två eller tre tonlägen: "silt-salt-salt-silt-salt". En sångstrof kan vara lång, upp till 30 sekunder. Locklätet hörs ganska ofta och beskrivs som ett enkelt "hyid". Locklätet liknar därmed lövsångarens men är skarpare och kortare,^[10][9] och mindre tvåstavigt än lövsångarens huitt eller bergsångarens hy-if.^[9] Sången skiljer sig från iberisk gransångares, som är en kortare djup djup djup wheep wheep chittichittichiittichitta. Hybrider förekommer dock i hybridiseringszonen, men även på andra platser, och det kan därför vara vanskligt att artbestämma enbart på sången.^[11]

Se vidare Underarternas utbredning, morfologiska skillander och läte.

Förväxlingsbara arter

När gransångaren inte sjunger kan den vara svår att skilja från andra närbesläktade arter med grönaktig ovansida och vitaktig undersida, och särskilt då lövsångaren.^[10] Den arten har dock längre handpenneprojektion, ett slätare, ljusare utseende och i allmänhet bleka ben. Bergsångare (P. bonelli) kan förväxlas med den östliga underarten av gransångare tristis, men den har ett otecknat ansikte och grönt på vingarna.^[8] Gransångaren har också rundade vingar under flykten, och en typisk stjärtrörelse som består av en sänkning och sedan en viftning i sidled, som skiljer den från andra arter i släktet Phylloscopus.^[12] Den kanske största utmaningen är att skilja icke-sjungande fåglar av nominatformen från iberisk gransångare i fält. I Storbritannien och Nederländerna handlar alla godkända observationer av iberisk gransångare om sjungande hanar.^[11]

Se vidare Underarternas utbredning, morfologiska skillander och läte.

Utbredning

Gransångaren häckar i Europa och Asien, österut till östra Sibirien och norrut till omkring 70^oN, med isolerade populationer i nordvästra Afrika, norra och västra Turkiet och nordvästra Iran.^[8] Den häckar i stora delar av Europa utom på Island och delar av Spanien och Grekland.^[10]

Den är en flyttfågel som, i sitt utbredningsområde, är en av de första tättingar att återvända till sitt häckningsområde på våren och bland de sista som flyttar i slutet av hösten.^[9][12] Den övervintrar i västra och södra Europa, Medelhavsområdet och delvis söder om Sahara.^[9]

Det finns en ökande tendens att arten övervintrar i västra Europa, långt norr om de traditionella områdena. Detta har särskilt observerats vid England sydkust, och i London som har ett milt urbant mikroklimat.^[8] Bland dessa övervintrande gransångare finns några av de östliga underarterna abietinus och tristis, så alla individer är säkerligen inte fåglar som har häckat lokalt, men flertalet är otvivelaktigt det.^[12]

I Sverige är den ganska allmän i barrskogsområden i den norra delen av landet, men häckningspopulationen i södra Sverige ökar och breder ut sig norrut i Sverige.^[10] I Sverige kommer de första gransångarna tillbaka redan i mars, men flertalet anländer i april-maj. De flesta flyttar i september-oktober, men enstaka fåglar övervintrar i södra Sverige.^[10]

Underarternas utbredning, morfologiska skillander och läte

• Ph. c. collybita, nominatformen, häckar i Europa österut till Polen och Bulgarien och är beskriven ovan. Den övervintrar främst i södra delen av häckningsutbredningen runt Medelhavet och i Nordafrika.^[7] Den har ökat sin utbredning norrut in i Skandinavien sedan 1970 och närmar sig det södra utbredningsområdet av Ph. c. abietinus.^[13]

• Ph. c. abietinus förekommer i Skandinavien och norra Ryssland, och övervintrar från sydöstra Europa och nordöstra Afrika österut till Irak och västra Iran. Till utseendet ligger den mellan P. c. tristis och P. c. collybita. Den är olivgrön med grå anstrykning på ovansidan med blekt gult ögonbrynsstreck, och undersidan är vitare än hos Ph. c. collybita,^[8] men dess läten är mycket lika nominatformens.^[7] På grund av individuella variationer kan det vara svårt att tillförlitligt göra en åtskillnad mellan Ph. c. abietinus och Ph. c. collybita utanför deras huvudsakliga häcknings- och övervintringsområden.^[8]

• Ph. (c.) tristis kallas sibirisk gransångare och häckar i Sibirien öster om floden Petjora och övervintrar i lägre Himalaya.^[7] Den är en färglös underart, grå eller brunaktig ovan och vitaktig undertill, med lite gult i fjäderdräkten, och det mattgulvita ögonbrynsstrecket är ofta längre än hos den västra underarten. Den har en suitsistsuisit-sång i högre tonläge och ett kort gällt tjiit-läte.^[8] Den kategoriseras ibland som en egen art på grund av dess distinkta fjäderdräkt och läten, och liknar nominatformen av berggransångare (Ph. s. sindianus) i dessa avseenden.^[14][15]P. c. collybita och P. c. tristis reagerar inte på varandras sång.^[16][17] I väntan på ett klargörande av statusen för Ph. (c.) fulvescens, som hittas där P. c. abietinus och P. c. tristis utbredningsområden möts och kan vara^[18] eller inte vara^[17] en hybrid mellan dessa, behålls tristis inom Ph. collybita.^[6]

Tidigare underarter

• Iberisk gransångare (Ph. ibericus) är ljusare, grönare på gumpen, och gulare undertill än gransångare,^[7] och dess sång ljuder tit-tit-tit-tsuii-tsuii. Den kallades ursprungligen P. brehmii, men det taxonets typexemplar är inte en iberisk gransångare.^[19] Denna art återfinns i Portugal och Spanien, väster om en linje som sträcker sig ungefär från västra Pyrenéerna^[20] via bergen i centrala Spanien till Medelhavet. Iberisk gransångare och gransångare förekommer båda i ett smalt band längs denna linje.^[21] Med undantag för den nordligaste delen är den exakta utbredning för denna överlappningszon inte väldokumenterad. Denna art är en långflyttare och övervintrar i Västafrika. Den skiljer sig från P. c. collybita på läte,^[20][22][15] yttre morfologi,^[23] och mtDNA-sekvenser.^[24][15] Det förekommer hybridisering i överlappningszonen,^[20][22][11], nästan alltid mellan hanar av P. ibericus och honor av P. p. collybita,^[11] och hybriderna förefaller uppvisa starkt minskad fitness^[24] bland annat då hybridhonor tycks vara sterila enligt Haldanes regel.^[25] Rörande det senare är det intressant att notera att den iberiska gransångaren tycks vara den äldsta utvecklingslinjen inom gransångarkomplexet och klart åtskild från arten gransångare.^[15]

• Kanariegransångare (P. canariensis) är en stannfågel som tidigare förekom på de större av Kanarieöarna. Den skiljer sig från gransångaren i morfologi, läte och genetiska kännetecken, och är inte sympatrisk med några andra arter inom gransångarkomplexet. Nominatformen, den västliga underarten P. c. canariensis på El Hierro, La Palma, La Gomera, Teneriffa och Gran Canaria är mindre än gransångare och har kortare, rundare vingar.^[15] Den är olivbrun ovan och brungul på bröst och sidor.^[7] Den har en rik djup sång som ljuder tjipp-tjip-tjip-tjipp-tjipp-tjip, och ett lockläte som liknar gransångarens.^[8] Den östliga underarten P. c. exsul, idag utdöd, förekom på Lanzarote och möjligen Fuerteventura. Den var blekare ovan och mindre rödaktig under än sin västliga släkting,^[7] och hade ett strävare läte.^[8] Den kan ha varit en distinkt art.^[6] Den kategoriseras som utdöd sedan 1986 men dog förmodligen ut mycket tidigare. Orsakerna till dess utdöende är oklara, men den tycks alltid ha varit sällsynt och haft en liten utbredning, som endast omfattade Haríadalen på Lanzarote och möjligtvis några områden på Fuerteventura.^[26]

• Berggransångare (P. sindianus) delas upp i de två underarterna P. s. lorenzii som återfinns i Kaukasus, och P. s. sindianus som återfinns i Himalaya, och båda flyttar till lägre höjder på vintern. Nominatformen liknar P. c. tristis, men med smalare mörkare näbb, brunare ovansida och mattgula sidor. Dess sång är nästan identisk med P. collybita, men locklätet är ett svagt psuu. P. s. lorenzii är varmare och mörkare brun än nominatformen.^[7] Den är sympatrisk med gransångare i ett litet område i västra Kaukasus, men hybrider förekommer sällan, om någonsin.^[14] Berggransångaren skiljer sig från tristis i läte,^[27][14] yttre morfologi^[28] och mtDNA-sekvenser.^[15] Dess två underarter förefaller vara klart åtskilda i läte,^[14] och uppvisar också vissa skillnader i mtDNA-sekvenser.^[15] De behandlas tills vidare som underarter i väntan på utförligare forskning.^[6]

Biotop

Under häckningstiden förekommer den i öppna skogsmarker med några högre träd och skydd på marken för bobygget. Dessa träd är vanligen minst 5 meter höga, med undervegetation som är en öppen, sparsam till medeltät blandning av gräs, örnbräknar, nässlor eller liknande växter. Den har ett ganska specifikt häckningshabitat, som inte ens delas med närbesläktade arter. Exempelvis föredrar lövsångare (P. trochilus) yngre träd, medan grönsångare (P. sibilatrix) föredrar mindre undervegetation.^[8] På vintern återfinns gransångaren i en större variation av miljöer, däribland buskar, och är inte så beroende av träd. Den återfinns ofta nära vatten, till skillnad från lövsångare som tolererar torrare miljöer.

Beteende

Revir

Gransångarhanen är mycket revirbunden under häckningssäsongen. Den har ett kärnrevir på vanligen 20 meter tvärsöver, som försvaras häftigt mot andra hanar. Andra småfåglar kan också bli angripna. Hanen är nyfiken och orädd och angriper till och med farliga predatorer som hermelin om de närmar sig boet, liksom äggtjuvar som nötskrika.^[8] Sången, som framförs från en favoritutsiktspunkt, tycks användas för att påvisa ett etablerat revir och kontakta honan, snarare än som en strategi för att bevaka faderskapet.^[29]

Bortom kärnreviret finns ett större födoområde som kan variera i storlek, men vanligen är tio eller ännu fler gånger så stort som häckningsterritoriet. Honan brukar tillskrivas ett större födoområde än hanen.^[8] Efter att häckningen avslutats överger de sitt revir, och kan före flyttningen ansluta sig till mindre flockar där även andra arter ingår.^[12]

Häckning

Hanen återvänder om våren till sitt häckningsrevir två eller tre veckor före honan och börjar omedelbart sjunga för att upprätta reviret och attrahera en hona. När den har hittat en hona använder hanen en långsam fjärilsliknande flykt som en del av uppvaktningsritualen, men när väl ett par etablerats jagas andra honor bort från reviret. Hanen har liten inblandning i bobygget förutom att försvara reviret.^[8] Honan byyger redet på eller nära marken på en gömd plats i rubusar eller nässlor eller annan tät låg vegetation^[8] eller i mindre träd^[10]. Det välvda redet har ingång på sidan, och byggs av grovt växtmaterial som döda löv och gräs, med finare material på insidan innan denna fodras med fjädrar. Ett genomsnittligt rede är 12,5 centimeter högt och 11 centimeter tvärsöver.^[8] Den övertäckta bokonstruktionen med ingång från sidan förekommer hos de flesta arter i släktet Phylloscopus.^[10]

Kullen består i genomsnitt av fem till sex ägg, men kan variera från två till sju stycken. Äggen är gräddvita med små rödaktiga, lila eller svartaktiga prickar och mäter omkring 1,5 centimeter på längden och 1,2 centimeter i diameter. De ruvas av honan i 13–14 dagar innan ungarna kläcks som nakna, blinda bostannare.^[8] Honan värmer och utfodrar ungarna i ytterligare 14–15 dagar tills de blir flygga. Hanen deltar sällan i utfodringen, men det sker emellanåt, särskilt när mängden insekter begränsas av dåligt väder eller om honan försvinner. Efter att ungarna blivit flygga stannar de i närheten av boet i tre till fyra veckor, och utfodras av och sover tillsammans med honan. Interaktionen mellan ungar och honan minskar sedan efter ungefär 14 dagar. I den norra delen av utbredningsområdet finns, på grund av den korta sommaren, bara tid att föda upp en kull men en andra kull är vanlig i de centrala och sydliga områdena.^[8]

Fastän paren håller ihop under häckningssäsongen och polygami är ovanligt finns det även om hanen och honan återvänder till samma plats följande år ingen tydlig igenkänning eller trohet. Korsningar med andra arter, förutom de som tidigare ansågs som underarter av P. collybita, är ovanliga, men några få exempel på hybridisering med lövsångare är kända. Sådana hybrider framför blandade sånger, men enbart detta är inget bevis på parning över artgränser.^[8]

Föda

Liksom de flesta arter som brukade räknas till familjen sångare är gransångaren insektsätare. Den rör sig rastlöst genom lövverk eller kretsar kortvarigt. Det har belagts att den har tagit insekter, mestadels tvåvingar, från över 50 familjer, tillsammans med andra små och medelstora ryggradslösa djur. Den tar ägg och larver från fjärilar, särskilt från allmän frostfjäril.^[8] Det har uppskattats att gransångaren behöver omkring en tredjedel av sin vikt i insekter dagligen, och den födosöker nästan oavbrutet på hösten för att lägga på extra fett som bränsle för den långa flyttningen.^[8] Den äter även spindlar och på hösten ibland bär.^[10]

Predatorer och hot

Som hos de flesta småfåglar är dödligheten stor under det första levnadsåret, men tre till fyra år gamla fåglar observeras regelbundet och rekordet är över sju år. Denna markhäckande arts ägg, dunungar och boungar tas av hermelin, mårddjur och kråkfåglar som skata, och de adulta fåglarna jagas av rovfåglar, särskilt sparvhök. Små fåglar är också utlämnade åt väder och vind, särskilt under flyttning, men även på häcknings- och övervintringsplatserna.^[8]

Gransångaren är ibland värd för häckningsparasitiska gökar, som gök och taigagök,^[30] men den känner igen och kastar ut ägg som inte liknar dess egna och häckningsparasitismen har därför sällan framgång.^[31] Liksom andra tättingar kan gransångaren få rundmaskar som parasiter i inälvorna och fästingar på kroppens utsida.^[32][33]

Den främsta effekten av människor på denna art är indirekt, genom skogsavverkning som påverkar habitatet, predation från katter och kollisioner med fönster, byggnader och bilar. Endast den första av dessa har potential att allvarligt påverka populationer, men givet de enorma geografiska utbredningarna av P. c. abietinus och P. c. tristis, och åtgärder för bevarande av skog i utbredningsområdet för P. c. collybita, tycks gransångarens framtid vara säkrad.^[8]

Status

Gransångaren har en mycket stor utbredning, med en uppskattad global storlek på 10 miljoner kvadratkilometer och en population på 60–120 miljoner individer bara i Europa. Fastän globala populationstrender inte har kvantifierats anses arten inte närma sig tröskeln för populationsminskningskriteriet för IUCN:s rödlista (en minskning på mer än 30 procent på tio år eller tre generationer). Av dessa anledningar bedöms arten som "livskraftig".^[1]

Ingen av de större underarterna är hotad. Åtminstone underarten collybita tycks ha en expanderade utbredning, som har rört sig norrut i Skottland, Norge och Sverige och en stor populationsökning i Danmark.^[12]

Namn

Gransångarens namn på flera europeiska språk är onomatopoetiska och refererar till den europeiska underartens repetitiva sång, som engelska chiffchaff,^[34] tyska Zilpzalp, kymriska siff-saff^[35] och finska tilttaltti^[36]. Det vetenskapliga namnet är av grekiskt ursprung. Phylloscopus kommer från phyllon/φυλλον, "blad", och skopeo/σκοπεω, "titta på" eller "se",^[35] eftersom detta släkte består av arter som tillbringar en stor del av sin tid med att födosöka i träd, medan artepitetet collybita är en förvrängning av kollybistes, "penningväxlare", då sången liknas vid skramlandet av mynt.^[34]

Referenser

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Chiffchaff, 2008-07-23.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Zilpzalp, 2005-08-16.

Noter

1. ^ [a b] BirdLife International 2004. Phylloscopus collybita. In: IUCN 2007. 2007 IUCN Red List of Threatened Species. <www.iucnredlist.org>. Hämtat 23 juli 2008.
2. ^ White, Gilbert (1887) [1789]. The Natural History and Antiquities of Selborne. London: Cassell & Company. s. pp. 38–39. OCLC 3423785. http://www.gutenberg.org/files/20933/20933-h/20933-h.htm. 
3. ^ (franska) Vieillot, Louis Jean Pierre (1817): Nouvelle Dictionnaire d'Histoire Naturelle nouvelle édition, 11, 235.
4. ^ Alström, Per; Ericson, Per G.P.; Olsson, Urban & Sundberg, Per (2006): Phylogeny and classification of the avian superfamily Sylvioidea. Molecular Phylogenetics and Evolution 38(2): 381–397. doi:10.1016/j.ympev.2005.05.015
5. ^ Clement, P. & Helbig, Andreas J. (1998): Taxonomy and identification of chiffchaffs in the Western Palearctic. Brit. Birds 91: 361–376.
6. ^ [a b c d] Sangster, George; Knox, Alan G.; Helbig, Andreas J. & Parkin, David T. (2002):Taxonomic recommendations for European birds. Ibis 144(1): 153–159. doi:10.1046/j.0019-1019.2001.00026.x ]
7. ^ [a b c d e f g h] Baker, Kevin (1997). Warblers of Europe, Asia and North Africa (Helm Identification Guides). s. 256–259. ISBN 0713639717. 
8. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w] Clement, Peter (1995). The Chiffchaff. London: Hamlyn. ISBN 0600579786. 
9. ^ [a b c d e] Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D.: Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält., Albert Bonniers förlag, Stockholm 1999, första upplagan, sid. 306. ISBN 91-34-51038-9. 
10. ^ [a b c d e f g h] Roland Staav och Thord Fransson: Nordens fåglar, Norstedts, Stockholm 1991, andra upplagan, sid. 392-393. ISBN 91-1-913142-9. 
11. ^ [a b c d] Collinson, J. Martin; Melling, Tim (April 2008). "Identification of vagrant Iberian Chiffchaffs - pointers, pitfalls and problem birds". British Birds 101 (4): 174–188. 
12. ^ [a b c d e] Snow, David; Perrins, Christopher M (editors) (1998). The Birds of the Western Palearctic concise edition (2 volumes). Oxford: Oxford University Press. ISBN 0-19-854099-X.  p1337–1339
13. ^ Hansson, MC; Bensch, S; Brännström, O (2000). "Range expansion and the possibility of an emerging contact zone between two subspecies of Chiffchaff Phylloscopus collybita ssp.". Journal of Avian Biology 31 (4): 548–558. doi:10.1034/j.1600-048X.2000.1310414.x. 
14. ^ [a b c d] (tyska) Martens, Jochen (1982): Ringförmige Arealüberschneidung und Artbildung beim Zilpzalp, Phylloscopus collybita. Das lorenzii-Problem. Zeitschrift für Zoologische Systematik und Evolutionsforschung 20: 82–100.
15. ^ [a b c d e f g] Helbig, Andreas J.; Martens, Jochen; Seibold, I.; Henning, F.; Schottler, B; Wink, Michael (1996): Phylogeny and species limits in the Palearctic Chiffchaff Phylloscopus collybita complex: mitochondrial genetic differentiation and bioacoustic evidence. Ibis 138(4): 650–666 Full text
16. ^ (tyska) Schubert, M. (1982): Zur Lautgebung mehrerer zentralasiatischer Laubsänger-Arten (Phylloscopus; Aves, Sylviidae). Mitteilungen aus dem Zoologischen Museum Berlin 58: 109–128.
17. ^ [a b] (tyska) Martens, Jochen; Meincke, C. (1989): Der sibirische Zilpzalp (Phylloscopus collybita tristis): Gesang und Reaktion einer mitteleuropäischen Population im Freilandversuch. Journal für Ornithologie 130(4): 455–473. [med sammanfattning på engelska] doi:10.1007/BF01918465
18. ^ (ryska) Marova, I. M. & Leonovich, V. V. (1993) [Hybridization between Siberian (Phylloscopus collybita tristis) and East European (Ph. collybita abietinus) Chiffchaffs in the area of sympatry.] Sbornik Trudov Zoologicheskogo Muzeya, Moskovskogo Gosudarstvennogo Universiteta 30: 147–163.
19. ^ Svensson, Lars (2001). "The correct name of the Iberian Chiffchaff Phylloscopus ibericus Ticehurst 1937, its identification and new evidence of its winter grounds". Bulletin of the British Ornithologists' Club 121: 281–296. 
20. ^ [a b c] Salomon, Marc (1989): Song as a possible reproductive isolating mechanism between two parapatric forms. The case of the chiffchaffs Phylloscopus c. collybita and P. c. brehmii in the western Pyrenees. Behaviour 111(1–4): 270–290.
21. ^ (spanska) Balmori, Alfonso; Cuesta, Miguel Ángel; Caballero, José María (2002): Distribución de los mosquiteros ibérico (Phylloscopus brehmii) y europeo (Phylloscopus collybita) en los bosques de ribera de Castilla y León (España). [With English abstract]. Ardeola 49(1): 19–27.
22. ^ [a b] Salomon, Marc; Hemim, Y. (1992):Song variation in the Chiffchaffs (Phylloscopus collybita) of the western Pyrenees – the contact zone between collybita and brehmii forms. Ethology 92(4): 265–282.
23. ^ Salomon, Marc; Bried, J.; Helbig, Andreas J.; Riofrio, J. (1997) Morphometric differentiation between male Common Chiffchaffs, Phylloscopus [c.] collybita Vieillot, 1817, and Iberian Chiffchaffs, P. [c.] brehmii Homeyer, 1871, in a secondary contact zone (Aves: Sylviidae). Zoologischer Anzeiger 236: 25–36.
24. ^ [a b] Helbig, Andreas J.; Salomon, Marc; Bensch, S. & Seibold, I. (2001):Male-biased gene flow across an avian hybrid zone: evidence from mitochondrial and microsatellite DNA. Journal of Evolutionary Biology 14: 277–287. doi:10.1046/j.1420-9101.2001.00273.x
25. ^ (franska) Helbig, Andreas J.; Salomon, Marc; Wink, Michael; Bried, Joël (1993): Absence de flux genique mitochondrial entre le Pouillots "veloces" medio-européen et ibérique (Aves: Phylloscopus collybita, P. (c.) brehmii); implications taxonomiques. Résultats tirés de la PCR et du séquencage d'ADN. C. R. Acad. Sci. III 316: 205–210.
26. ^ Simms, Eric (1985). British Warblers (New Naturalist Series). Collins. ss. 286, 310. ISBN 000219810X. 
27. ^ (tyska) Martens, Jochen; Hänel, Sabine (1981): Gesangformen und Verwandtschaft der asiatischen Zilpzalpe Phylloscopus collybita abietinus und Ph. c. sindianus. Journal für Ornithologie 122(4): 403–427. [with English abstract] doi:10.1007/BF01652928
28. ^ Cramp, Stanley. (ed.) (1992): The Birds of the Western Palearctic, Vol. 6. Oxford University Press, Oxford.
29. ^ Rodrigues, Marcos (March 1996). "Song activity in the chiffchaff: territorial defence or mate guarding?". Animal Behaviour 51 (3): 709–716. doi:10.1006/anbe.1996.0074. 
30. ^ Johnsgard, Paul A. (1997). The Avian Brood Parasites: Deception at the Nest. Oxford University Press. s. 196. ISBN 0195110420. 
31. ^ Moksnes, Arne; Roskaft, Eivin (Jan. - Mar 1992). "Responses of Some Rare Cuckoo Hosts to Mimetic Model Cuckoo Eggs and to Foreign Conspecific Eggs". Ornis Scandinavica 23 (1): 17–23. doi:10.2307/3676422. 
32. ^ "Cork, Susan C, Grant Report - SEPG 1695". The prevalence of nematode parasites in transcontinental songbirds. British Ecological Society. http://www.britishecologicalsociety.org/articles/grants/reports/1695/. Läst 2007-12-28. 
33. ^ Jaenson; Jensen, Jens-Kjeld (May 2007). "Records of ticks (Acari, Ixodidae) from the Faroe Islands". Norwegian Journal of Entomology. 54: 11–15. 
34. ^ [a b] Cocker, Mark; Mabey, Richard (2005). Birds Britannica. London: Chatto & Windus. s. 378-9. ISBN 0-7011-6907-9. 
35. ^ [a b] Terres, John K. (1980). The Audubon Society encyclopedia of North American birds. New York: Alfred A. Knopf, Inc.. s. 1001. ISBN 0517032880. 
36. ^ Sveriges Radio P2 - Månadens P2-fågel

Övriga källor

• Nordens fåglar av Roland Staav och Thord Fransson, andra upplagan, Stockholm 1991 ISBN 91-1-913142-9

Externa länkar

• Sveriges Radio: P2-fågeln - Gransångare - Läte

• Artportalen: Dagens fågel – senaste observationerna – bilder
• Sveriges Ornitologiska Förening
• Dansk ornitologisk forening